Forskarna kallar det till och med för en “extinction of experience”: varje generation kommer lite längre ifrån naturen, helt enkelt eftersom den finns allt mindre i vår vardag. Färre djur i närmiljön, mer urbanisering – och framför allt föräldrar som inte längre för vidare sin kärlek till naturen till sina barn. Datormodeller förutspår att utvecklingen fortsätter, om vi inte medvetet bryter den. Till exempel genom att låta barn tidigt få kontakt med naturen igen och göra våra städer radikalt grönare.
När jag läste detta tänkte jag direkt: det här är ju förfärligt! För om man inte känner naturen, känner man sig heller inte hemma där. Och gör man inte det, så vårdar man den inte heller. Ändå är det precis det naturen behöver: vår omsorg och uppmärksamhet. Och vi behöver det lika mycket – för vår mentala hälsa, för kreativitet, för hur vi utvecklas, särskilt som barn.
Jag tror verkligen att det är ett ömsesidigt förhållande. Vi behöver varandra, åt båda hållen. Därför är det så viktigt att vi vårdar den här relationen – och ibland lär oss den på nytt. Får jag ge ett tips? Ta med dina barn på semester i Dalarna och bada i älven igen. Chansen är stor att de hittar tillbaka till sin egen kontakt med naturen.
Take care 💚 Caroline
